KRUKAN
En dag upptäckte hon att den ena krukan läckte, där fanns en liten spricka i den, hon såg hur vattendroppar föll på den torra, dammiga marken. Den andra krukan behöll vattnet utan att spilla en droppe, den var perfekt!
Den spruckna krukan var halvtom när hon väl kom upp till huset. Då hällde hon upp vattnet i ett ämbar och gick ner en gång till och hämtade mer vatten, så att det skulle räcka till mat och dryck åt familjen. Så var det, dag ut, dag in. Inget regn föll. Solen gassade från en molnfri himmel.
En morgon då kvinnan just hämtat vatten och var på väg uppför berget med krukorna sakta svängande på var sin sida hörde hon en röst. Hon såg sig om men såg ingen, men hörde ändå någon som harklade sig - ni ska veta att på den tiden kunde tingen tala- det var den läckande krukan som ville säga något!
- Jag är så ledsen, gnällde den, så väldigt ledsen för din skull kära kvinna – varje dag får du gå två gånger ner till floden FÖR ATT JAG LÄCKER.. jag skäms så för att jag läcker, det gör jag verkligen! Jag kommer aldrig kunna göra som den perfekta krukan, klara att få med allt vatten ända upp.
- Så ja, så ja, sa kvinnan, inte behöver du skämmas inte! Jag ska visa dig någonting. Ser du här längs stigen där jag burit den perfekta krukan, vad växer där?
-Tistlar och törnbuskar.
- Ja, och titta här på den här sidan, där jag burit dig, vad växer här?
- Blåeld, vallmo och rölleka, sa krukan.
- Ja, just det, tack vare dig, för att du läcker, har vi haft blommor på köksbordet hela sommaren.
Då hördes en djup suck av lättnad från krukan, det kluckade glatt därinne, och den sjöng:
- Jag är till glädje för jorden. Jag är till glädje för gräset.
Jag är till glädje för blomman. Jag är till glädje för kvinnan! ( improviserad melodi)
från Indien. bearbetad av HBB
Fullmånen lyste, ensam i mörkret, rund och ljus. Och det kom fler barn. Mannen och kvinnan älskade alla sina barn. De älskade det barn som sprang så fort, det som vävde vackra korgar. De älskade det barn som tog hand om djuren, det som visslade och sjöng hela tiden, det som klättrade i Bergen och det som simmade i floden. De älskade det barn som berättade om alla de andras äventyr. Mannen och Kvinnan älskade alla sina barn.
Fullmånen lyste, rund och ljus, varje natt. Och ett barn dog, ja så var det. Var det en olycka, var det en sjukdom? Jag vet inte. Men ett av familjens älskade barn lämnade livet. Fullmånen lyste den där natten, hon såg hur Mannen och Kvinnan låg vakna och ensamma, åtskilda. Var och en kröp ihop kring sin egen smärta, ja sorgen var så stor att de hade svårt att minnas att de älskade varann.
Månen såg ner på dem och Månen blev också sorgsen. Månen tog lite av sitt ljus och förvandlade det till tårar. Och Månen sände tårar till Mannens och Kvinnans hjärtan. Tårarna gjorde de skarpa kanterna i deras hjärtan mjukare, och tårar rann från deras ögon. Mannen sträckte ut handen för att röra vid tårarna på kvinnans ansikte, Kvinnan rörde vid de tårar som gjorde Mannens kinder våta.
Varje natt tog Månen mer av sitt ljus och förvandlade det till tårar. Och Mannen och Kvinnan omfamnade varann medan de grät. Deras levande barn såg tårarna och grät sina egna tårar. Och de höll alla om varandra. Natt efter natt medan månen såg på, grät de. Tårarna förde inte tillbaka barnet som dött till livet. Tårarna suddade inte ut förlustens smärta. Men de gjorde allt lite mjukare. Fast deras hjärtan gått itu, hjälpte tårarna till att mildra smärtan. Varje natt förvandlade Månen sitt ljus till tårar och hennes ljus blev mindre och mindre: Trekvarts måne, en halv, en kvarts måne, en månskära… tills den en natt blev helt mörk, och himlen med den.
Mannen och Kvinnan och deras levande barn såg upp på den mörka, mörka himlen. Sen såg de! Det fanns en liten ljusprick däruppe. Den glimmade. Den glödde. Den lyste med en ljuvlig och livlig glädje. Tills nu hade Månen alltid varit ensam på himlen. Nu fanns där detta strålande lilla ljus, den första stjärnan. Och det var något välbekant med stjärnans ljus. Plötsligt skrattade det minsta barnet. Och alla kände i samma ögonblick att den de förlorat fanns i stjärnans ljus! Den strålade så starkt, och påminde dem att de inte var ensamma och att kärleken inte tar slut. De höll alla om varandra och den natten sov de gott.
Och Månen fyllde sig med ljus igen. Varje natt växte hon, en månskära, en kvarts måne, en halv, tre kvarts måne, tills fullmånen lyste på himlen, rund och ljus.
Sedan dess, när döden kommer, skyndar sig varje själ upp till himlen, blir en ljus stjärna, som lyser för att vi ska veta, att vi inte är ensamma, att kärleken fortsätter att finnas till. Så många stjärnor! Så många själar! Så mycket kärlek!
Och Månen ser sorgen och smärtan hos människor som förlorat sina kära.
Hon förvandlar sitt ljus till tårar, som kan rinna och läka brustna hjärtan.
Gail Rosen. Översättning och bearbetning HBB
DEN VACKRASTE FÅGELN
För länge sedan bodde den vackraste fågeln i världen i en tät skog. Alla visste att den vackraste fågeln förde med sig regnet. När den bredde ut sina vingar började det regna. När den slog ihop dem slutade det regna. Människorna visade sin vördnad för fågeln med sånger, danser, och ceremonier. Ibland fick fågeln mat som gåva av dem. Därför kom det alltid regn. Och kom ihåg att utan vatten, finns det inget liv!
I de första tiderna, blev fågeln alltid ihågkommen. Men tiden gick och saker och ting förändrades som de alltid gör. Folk byggde städer och trädgårdar, hus och murar. De fick mer att göra. Så särskilda människor valdes ut för att vid särskilda tillfällen minnas fågeln och den glömde aldrig att breda ut sina vingar så att det kom regn. Så en dag hade människorna glömt bort fågeln. De brydde sig mer om sitt arbete än om regn. De tyckte att det var dåraktigt att tro att en fågel kunde få det att regna. Men en vacker myt kan inte glömmas bort. Barnen berättade om den vackraste fågeln. De lärde sig sångerna och danserna. De gjorde bilder och berättade sin egna historier. De lekte att de var fågeln som lyfte sina vingar och tvättade jorden med friskt vatten. Fågeln, den vackraste fågeln i världen, bredde ut sina vingar och gav regn.
Tiden gick som tiden går. Folk sa till sina barn att berättelsen inte var sann.
"Det är dåraktigt," sa de, "att låtsas att en fågel kan ge regn." Till slut kom den dag då ingen sjöng. Ingen kom ihåg berättelserna eller danserna. Ingen gick med matgåvor till skogen. Så den vackraste fågeln i världen slog ihop sina vingar, och det regnade inte mer. "Det kommer att regna snart," sa folk. Men det föll inget regn. Jorden torkade. Fälten låg i träda. Det fanns lite att dricka och inget att äta. Mammor och pappor gick inte för att arbeta på fält eller i städer. Hunger och sorg plågade världen. Folk grälade på varann och skyllde på varann. Den vackraste fågeln i världen var bortglömd. Så den bredde inte ut sina vingar.
En dag gick ett nyfiket barn genom skogen. Hon letade efter vatten. Hon såg den vackraste fågeln på en trädgren. Vingarna låg tätt mot ryggen. Den såg väldigt mager ut. Barnet sprang hem och bad sin mamma om ett litet stycke bröd åt fågeln.
Mamman blev arg. "Vi har ju knappt mat själva. Hur kan vi då ge en fågel att äta?"
Men flickan tiggde och bad om och om igen, tills mamman tröttnade och gav flickan ett litet stycke bröd, för att få henne tyst. Flickan sprang in i skogen. Hon gav brödet till fågeln." Den natten duggade det lite. Alla blev glada. "Det regnade för att jag gav bröd till en fågel," sa flickan. De tystade ner henne. "Var inte fånig," sa de. " Det är bara en gammal historia."
Men nästa dag sprang hon tillbaka till skogen. Hon tackade fågeln: "Du är den vackraste fågeln i världen," sa hon. Hon gick hem och bad sin pappa om bröd. Han blev trött på hennes tjat. Han gav henne ett litet stycke bröd, bara för att få tyst på henne. Hon gick in i skogen och matade fågeln. Den natten regnade det mera. Nästa dag bad hon sin pappa igen. "Snälla, ge mig ett stycke bröd till. Jag måste mata fågeln, så att vi får mer regn." Den här gången blev han upprörd. Han tog ett stycke bröd i ena handen och pil och båge i den andra. " Visa mig den där fågeln," sa han.
Flickan gick före genom skogen. Hon pekade upp mot en trädgren och visade honom den vackraste fågeln i världen. Pappan lyfte sin pil och båge och sköt fågeln. Fågeln föll till marken. Sen föll pappan till marken. Alla träd föll. När flickan kom tillbaka hem till byn hade alla människor fallit till marken. Sorgsen gick hon in i huset. På väggen hängde en mbira*, ett tumpiano. Hon tog instrumentet av trä och metall som hennes morfar hade gjort. Hon tog ut det. Hon satte sig på marken och började sjunga. Hon sjöng en gammal sång om den vackraste fågeln i världen som hade skänkt regn. Hon sjöng och hon sjöng och hon sjöng. Och ljudet från hennes mbira - gudarnas fingrar- klingade och lät. Byn blev levande igen. Träden blev levande igen. Pappan blev levande igen. Fågeln blev levande igen. Den flög upp på grenen. Den vackraste fågeln i världen bredde ut sina vingar och det regnade. Ingen glömde fågeln efter den dagen. När människorna minns fågeln kommer det regn.
av Laura Simms, efter urbefolkningsmyt i södra Afrika
THE BRAVE LITTLE PARROT
The little parrot smelled the smoke. “Fire!” she cried. “Run to the river!”
Flapping her wings, rising higher and higher, she flew toward the safety of the river’s far shore. After all, she was a bird and could fly away.
But as she flew, she could see that many animals were already surrounded by the flames and could not escape. Suddenly a desperate idea, a way to save them, came to her. Darting to the river, she dipped herself in the water. Then she flew back over the now-raging fire. Thick smoke coiled up, filling the sky. Walls of flame shot up, now on one side, now on the other. Pillars of fire leapt before her. Twisting and turning through a mad maze of flame, the little parrot flew bravely on.
Having reached the heart of the burning forest, the little parrot shook her wings. And the few tiny drops of water that still clung to her feathers tumbled like jewels down into the flames and vanished with a hiss.
Then the little parrot flew back through the flames and smoke to the river. Once more she dipped herself in the cool water and flew back over the burning forest. Once more she shook her wings, and a few drops of water tumbled like jewels into the flames. Hissssss!!!!
Back and forth she flew, time and again from the river to the forest, from the forest to the river. Her feathers became charred. Her feet and claws were scorched. Her lungs ached. Her eyes burned. Her mind spun dizzily as a spinning spark. Still the little parrot flew on. At that moment some of the blissful gods floating overhead in their cloud palaces of ivory and gold happened to look down and see the little parrot flying among the flames. They pointed at her with their perfect hands. Between mouthfuls of honeyed foods, the exclaimed, “Look at that foolish bird! She’s trying to put out a raging forest fire with a few sprinkles of water! How absurd!” They laughed.
But one of those gods, strangely moved, changed himself into a golden eagle and flew down, down toward the little parrot’s fiery path.The little parrot was just nearing the flames again, when a great eagle with eyes like molten gold appeared at her side. “Go back, little bird!” said the eagle in a solemn and majestic voice.
“Your task is hopeless. A few drops of water can’t put out a forest fire. Cease now, and save yourself before it is too late.”
But the little parrot continued to fly on through the smoke and flames. She could hear the great eagle flying above her as the heat grew fiercer. He called out,
“Stop, foolish little parrot! Stop! Save yourself!”
“I don’t need some great, shining eagle,” coughed the little parrot, “to tell me that. My own mother, the dear bird, could have told me the same thing long ago. Advice! I don’t need advice. I just” cough, cough “need someone to help!”
Rising higher, the eagle, who as a god, watched the little parrot flying through the flames. High above he could see his own kind, those carefree gods, still laughing and talking even as many animals cried out in pain and fear far below. He grew ashamed of the gods’ carefree life, and a single desire was kindled in his heart.
“God though I am,” he exclaimed, “how I wish I could be just like that little parrot.
Flying on, brave and alone, risking all to help, what a rare and marvelous thing! What a wonderful little bird!” Moved by these new feelings, the great eagle began to weep. Stream after stream of sparkling tears began pouring from his eyes. Wave upon wave, they fell, washing down like a torrent of rain upon the fire, upon the forest, upon the animals and the little parrot herself.
Where those cooling tears fell, the sparks shrank down and died. Smoke still curled up from the scorched earth, yet new life was already boldly pushing forth shoots, stems, blossoms, and leaves. Green grass sprang up from along the still-glowing cinders.
Where the eagle’s teardrops sparkled on the little parrot’s wings, new feathers now grew: red feathers, green feathers, yellow feathers, too. Such bright colors! Such a pretty bird!
The animals looked at one another in amazement. They were whole and well. Not one had been harmed. Up above in the clear blue sky they could see their brave friend. the little parrot, looping and soaring in delight. When all hope was gone, somehow she had saved them. “Hooray!” they cried. “Hooray for the brave little parrot and for this sudden, miraculous rain!”
Brave Little Parrot is from an ancient Jataka tale from India. When a forest fire breaks out and threaten forest animals, a little parrot tries to put it out alone by carrying drops of water on its back from the lake. Adapted by R. Martin.
THE ROOSTER PRINCE
Days passed. The boy was happy to have another rooster companion. then one day the sage put on a shirt. The boy spoke for the first time, “A rooster does not wear human clothing.” The sage said to the boy: “That is true usually. But I am cold and I am still a rooster whether I wear a shirt or not.” So the boy also put on a shirt.
“I thought you were a rooster and now you are walking like a man.” The sage whispered to him, “I am still a rooster, but I am pretending to be a man. A rooster is prey to hunters and those who are hungry.” the sage dressed and began to sit at the table.
And that is what happened.
THE RING of KING SOLOMON
Spring passed and then summer, and still Benaiah had no idea where he could find the ring. On the night before Sukkot, he decided to take a walk in one of the poorest quarters of Jerusalem. He passed by a merchant who had begun to set out the day’s wares on a shabby carpet.
“Have you by any chance heard of a magic ring that makes the happy wearer forget his joy and the broken-hearted wearer forget his sorrows?” asked Benaiah. He watched the grandfather take a plain gold ring from his carpet and engrave something on it. When Benaiah read the words on the ring, his face broke out in a wide smile. That night the entire city welcomed the holiday of Sukkot with great festivity. Benaiah entered the great hall where King Solomon was celebrating and eating with guests.
“Well, my friend,” said King Solomon, “have you found what I sent you after?” All the ministers laughed and the king himself smiled. To everyone’s surprise, Benaiah held up a small gold ring and declared, “Here it is, your majesty!” As soon as king Solomon read the inscription, the smile vanished from his face. The jeweler had written three Hebrew letters on the gold band: gimel, zayin, yud, which began the words “Gam zeh ya’avor” — “This too shall pass.” At that moment the King realized that all his wisdom and fabulous wealth and tremendous power were but fleeting things, for one day he would be nothing but dust.”
Finns i fler versioner, denna är hämtad från Internet.
WHY SUN AND MOON LIVE IN THE SKY
This is the story of why Sun and Moon live in the sky. Many years ago Sun and Water were great friends, and both lived on the earth together. Sun very often used to visit Water, but Water never returned his visits. At last Sun asked Water why she never came to see him. Water replied that Sun’s house was not big enough, and that if she came with all her people she would drive him out. Water said, "If you want me to visit you, you must build a very large mansion; but I warn you that it will have to be a tremendous place, my people is great and take up a lot of room." Sun promised to build a very big mansion and returned home to his wife Moon, who greeted him with a smile. Sun told Moon what he had promised and the next day he started to build a huge mansion in which to receive Water. When it was completed, he asked Water to come for a visit the following day.When Water arrived, she called out to Sun and asked: "Is it safe to enter now? "Sun answered, "Yes, come in, my friend." Water began to flow in through the door, accompanied by sea horses, seals, fish and all her people. When Water was knee-deep, she asked Sun: '"Do you still want us to come in?" Sun answered: "Yes, you are so welcome." Water and her people kept flowing in. When Water was level with the top of a man’s head, she asked: "Do you really want all my people to come in?" Sun and Moon answered, "Yes, come in, come in" and Water flowed on and on until Sun and Moon had to perch themselves on top of the roof. Once again Water asked Sun, who kept saying yes, and more and more of her people kept rushing in. Finally Water overflowed the top of the roof, and Sun and Moon had to move up into the wide, blue sky, where they have remained ever since.Afrikansk skapelsemyt
Mirakelpulvret av Stine Hee
Det var en gång en kung och en drottning, som hade tre söner. De två äldsta var präktiga och företagsamma unga män, men den yngsta gick sina egna vägar och höll sina tankar för sig själv. En dag kom det två handelsmän till slottet och bad om företräde för kungen.
- Ers majestät, vi har hört att i detta rike växer inte allt så bra som det skulle kunna göra. Vi har kommit för att hjälpa er. Låt oss säga med en gång att vi har ett mäktigt erbjudande till er. Vi har ett mirakelpulver, som får alla växter att växa bättre och säkrare.
- Oh, sa kungen låt höra, finns det verkligen något sådant?
- Absolut, sa de, det har väckt stor succé i andra riken. Och vi vill erbjuda detta pulver gratis till er det första året. Då kan ers majestät dela ut det till alla i riket helt gratis. Och kungen tar naturligtvis in skatt som vanligt. Kungen tyckte det lät väldigt bra, fast drottningen så på honom med bedrövade ögon. De två äldsta sönerna var begeistrade och hovet nickade sitt erkännande. Avtal skrevs. Och alla i riket började nu odla med mirakelpulvret. Och det var som handelsmännen hade sagt en succé. Allting växte i överflöd. Mycket mera än de behövde för eget bruk och de började sälja av sitt överskott till andra riken. Och bönderna kunde börja köpa saker de aldrig hade trott möjligt.
Men som åren gick började många bli trötta och sjuka på ett sätt, som de inte hade upplevt förut. Men som tur var hade handelsmännen också medicin för detta. Alla litade på handels-männen, om någon började tycka något annat blev de illa sedda.
Den yngste kungasonen tyckte inte om det som hände och vankade rastlöst runt på slottet. En dag kom han förbi köket, just som kocken höll på att skälla ut kökspigan Sofia.
-Vad gör du! skrek han, du ska inte tro, du kan lägga helande örter i maten för att folk är trötta. Här använder vi medicin och inte en massa konstigheter. Jag ska rapportera till kungen. Här har vi ingen användning för dig. Ut ur slottet med dig, och kom inte tillbaka. Gråtande sprang flickan ut ur slottet, rakt in i famnen på prinsen, som hade följt efter.
- Snälla gör mig inget illa, grät flickan.
- Jag ska absolut inte göra dig illa, sa prinsen vänligt. Jag hörde vad kocken sa, när jag kom förbi köket. Jag tror du vill väl, vi tänker nog lite lika. Kom, följ med mig, låt oss gå ut i världen och se vad vi möter. Flickan log mot honom och så tog de varandra i händerna och tillsammans gick de ut i de mäktiga skogarna, längre och längre bort till de en dag kom fram till en liten stuga med den vackraste trädgården de någonsin hade sett. Blommor och grönsaker frodades om vartannat. Ut kom en gammal, klok gumma, som bjöd dom välkommen.
- Vilken underbar trädgård du har, fast det ser just inte ut som om det växer med mirakelpulver, sa prinsen.
- Det gör det inte heller förstår du prins. Här gödslar vi jorden med naturliga medel och skickar kärlek till naturens väsen, det är de som får växterna att gro, om du inte visste det.
Det var ett lugn och en harmoni på stället, som de båda tyckte om.
- Oh, att få bo här, suckade Sofia.
- Det kan ni gärna få, sa gumman, så länge ni behöver, om ni bara vill hjälpa mig med allt, som ska göras. Och så blev det. Sofia och prinsen hjälpte till med att laga mat och lärde sig att odla. Och tillsammans skickade de ut kärlek till alla i riket. Det blev en lycklig tid för dem alla tre.
Åren gick. Men ute i landet var det inte lika lyckligt. Grödorna växte inte så bra längre och många blev sjuka. Kungens trädgårdsmästare tog mod till sig och sa, att det var för att det inte var tillräcklig med näring i växterna längre och att jorden höll på att dö av allt mirakelpulver. Och naturens väsen hade flytt. Men handelsmännen kom och övertygade dem om att de bara skulle använda lite mera mirakelpulver, så skulle allt ordna sig. Växterna skulle ha näring och naturens väsen, ja, det var det väl ingen som trodde på i dessa upplysta tider.
Men flera och flera bönder gav upp sin jord, lät den växa igen och började att hugga ved i skogen till sin försörjning. En dag kom en av dessa förbi stugan och såg den vackra trädgården. Också han häpnade, tog mod till sig och gick in och frågade hur det gick till, att allt växte så bra. Den kloka gumman berättade gärna och tog honom med runt i trädgården och förklarade hur han skulle göra för att få igång sin jord igen, när han kom hem.
-Här har du en påse frö att börja med. Kom nu ihåg att göra som jag har sagt, sa gumman, och dela med dig av din nya kunskap om det finns någon som vill lära sig. Och kom ihåg att skicka kärlek, inte bara till växterna, men också till alla andra.
Och det gjorde han. Hans jord hämtade sig och allt började växa igen som det skulle. Han fick fina grönsaker med god näring och alla i hans familj blev friska och starka. Bönderna omkring såg det. De ville också ha friska barn och god mat. Och han lärde dem det han hade lärt. Det spred sig och runt omkring i riket började det frodas igen. Det tog lite tid innan det nådde kungen. Men då lät han bud gå runt, att man måste odla på anvisat sätt och använda mirakelpulver. Men bönderna brydde sig inte längre. De tänkte inte vara trötta och sjuka för att de fick dålig mat eller blev konstiga av all medicin. Då skickade kungen ut sina soldater för att arrestera dem som inte gjorde som de skulle.
Men det hade hänt något i riket, som ingen kunde ha tänkt på. Bönderna hade fått nytt mod och kraft. De hade blivit hjälpsamma och glada, stolta över att ha klarat sig så bra. När soldaterna kom, bjöd de vänligt in dom på mat och vin. Och soldaterna sa inte nej för så mycket god mat hade de inte fått på länge. Och bönderna bjöd in dem till att stanna och hjälpa till. Och runtomkring stannade soldaterna, för här fick de mycket bättre villkor än kungen någonsin hade gett dom. Nu började kungen bli orolig. Han hade ingen makt längre och handelsmännen hade satt press på honom, att om han inte köpte det avtalade mirakelpulver skulle de ta över landet. Och kungens skattkammare var tom. Kungen var åter villrådig och började tänka på att hans äldsta söner kanske kunde ta över riket. De som var så klipska, de som i så många år gått och trånat efter tronen. Men sönerna hade i tid skaffat sig uppgifter för handelsmännen i ett annan rike.
Då tyckte drottningen, att det var dags att kungen började tänka på sin yngsta son. Många år hade gått och han hade varit glad att slippa honom. Men drottningen övertygade honom om, att det kunde vara en räddning. Bud skickades ut i landet. Och en dag hittade en budbärare ut till den kloka gummas stuga. Prinsen skulle infinna sig på slottet omedelbart. När prinsen förstod vad det var frågan om, bad han budet vänta en stund. Han konfererade snabbt med den kloka gumman och Sofia och gick ut och sa:
- Jag ska komma till kungen, när tiden är inne. Men först vill jag tala med handelsmännen. Be kungen skicka hit dem, om de har några krav på riket.
Handelsmännen skrattade, när kungen förelade dem detta. Den odågan skulle det inte bli svårt att sälja lite extra mirakelpulver till och så lite mediciner på köpet. Hot om våld, förtal och ekonomisk ruin var alltid verksamt. Och ut till gummans stuga drog de. Och där stod gumman, prinsen och Sofia ganska oberört och tog emot dom.
- Jag har satt upp ett nytt avtal med er, sa prinsen. Där står, att ni inte får sälja något i detta land eller ha fordringar på någon eller något.
Handelsmännen stod väldigt tysta ett tag. Så började de prata väldig mycket och hota med det ena och det andra. Men de tre stod alldeles oberörda och låt orden flöda över sig. Till sist tog orden slut och prinsen sa:
-Skriv under här!
- Aldrig i livet! sa de.
- Jag är den kommande konungen, sa prinsen, och vill ni inte skriva under kan ni gå.
Handelsmännen vände på klacken och gick utan ett ord. Prinsen tittade på den kloka gumman, som blinkade finurligt.
- De kommer inte långt, sa hon. Jag har gjort ett magiskt skydd runt hela området, de kommer tillbaka, när de tröttnar på att tossa runt i skogen.
Nästa morgon väldig tidigt kom två handelsmän, sönderrivna och förvirrade, trötta och törstiga linkande fram till stugan. De hade irrat omkring i skogen halva natten och sen sovit under något träd.
- Vad kan vi göra för herrskapet, sa prinsen.
-Var har du det där förbaskade pappret? fräste de. Och så skrev de äntligen under avtalet. Handelsmännen återvände till sitt eget land och de kom aldrig tillbaka.
När gumman kände på sig att det var lugnt, var det dags för prinsen att återvända till slottet. Med sig hade han sin älskade Sofia. De blev väl mottagna. Kungen drog sig tillbaka och ställde till med både kröning och bröllop. För ett präktigt bröllop skulle det bli mellan prinsen och Sofia. Och nu började en verkligt god tid för alla. Den nya konungen skickade bud ut till alla, att de med stor glädje kunde fortsätta att odla och leva, som de börjat. Ingen skulle längre använda mirakelpulver. Och mycket mera fanns kvar att lära. Och tillsammans med sin drottning Sofia skapade han ett frodigt rike i fred och frihet. Och Moder Jord gav dem allt de behövde.
SÅ ETT FRÖ
Det var en gång en man, en sökare, och - för att följa sitt hjärtas önskan att förstå universums vägar - gav han ett löfte om att fortsätta sitt sökande till dess han hade funnit visdom. Han färdades långt och länge, ständigt grubblande över vad som skulle vara rätta vägen att följa för att kunna nå upplysning och därmed få ett slut på allt lidande i världen.
På sin resa hade han många samtal med de personer han mötte, han såg många landskap och många städer. Då och då stannade han en tid vid olika andliga skolor där han mötte många visa lärare, siare och mästare som passionerat och hängivet talade med honom om de rätta vägarna att följa för att nå underbara andliga insikter. Men sanningen att säga, istället för att lära sig något på dessa platser, kände han sig alltid, vid slutet av dagen, lämnad ensam med den tunga bördan av sin jordliga existens.
En dag, när han vandrade vägen fram, såg han en stig bredvid vägen som ledde bort över fälten. Han beslöt sig för att följa stigen. Den ledde så småningom fram till ett litet skjul av trä och utanför skjulet fanns en skylt där det stod: ”Här kan Du köpa ALLTING som ditt hjärta önskar”: Mannen gick in i skjulet genom en liten dörr och där mötte han en gammal kvinna med långt, vitt hår och strålande ögon.
”Är det sant,” frågade mannen, ”kan jag verkligen köpa ALLTING jag önskar mig här?” ”Javisst,” svarade kvinnan med ett vänligt leende, ”ALLTING! Så, vad kan jag hjälpa er med idag, min herre?”
Mannen förstod att kvinnan menade allvar med sina ord och han väntade inte en sekund längre. Han hade hela listan färdig i sitt huvud sedan många år tillbaka och svarade genast: ”Ja, jag vill ha total kunskap och förståelse. Jag vill ha frid i sinnet och en lugn själ. Jag vill ha förmågan att förstå och att bli förstådd av andra människor oavsett vilken bakgrund de har. Jag vill veta när jag ska vara tyst för att lyssna och jag vill kunna finna de rätta orden i varje sammanhang. Jag vill ha förmågan att älska mig själv och att älska andra. Jag vill att världen slutar upp med att utnyttja jorden och att människor inte är själviska. Jag vill inte att det längre ska finnas krig utan världsfred och…”
”Ursäkta mig, min herre,” avbröt kvinnan hans ordflöde, ”Jag tror att ni har missförstått en smula…det ni önskar och ber mig om är frukterna, men här kan ni endast få fröerna.”
efter Roi Gal Or
Vattendroppen Glittra
Med hela sin stora vattendroppsfamilj har han gjort en lång resa.
Ända fram till påsk! Vadå för en resa undrar du kanske?
Det skall jag berätta, om Glittras stora äventyr. Ja, så här gick det till:
Under den långa vintern satt Glittra fast i ett kallt isblock långt upp i norr. Det var en tråkig och svår tid, han tyckte ju om att röra på sig, flyta runt och och möta andra droppar. Men det gick inte där i isen, inte alls! Länge, länge fick lille Glittra sitta alldeles still. Han höll på att bli alldeles grumlig av allt väntande!
En dag började solen värma och smälta isblocket. Glittra lossnade, fick äntligen röra på sig och följde med sin stora vattendroppsfamilj ut i havets strömmar. De var ungefär triljoner, triljoner stycken.. Oj vilken fart det blev, så roligt de hade. Solens strålar värmde mer och mer. Glittra glittrade och gled i ljuset. Solstrålarna lockade och sjöng:
" Vi är solens armar och händer,
följ med oss och var i ljuset!"
Men hur skulle en liten vattendroppe ta sig ditupp tror du?
Glittra tog mod till sig, han gjorde sig väldigt liten och lätt. Solstrålarna lyfte honom högt upp i luften. Han blev yr av stolthet och lite rädd också. Andra droppar följde med. En lätt vindpust föste ihop dem till ett litet moln. De for över havet och in mot land. Skogar och ängar låg nedanför, en svag grönska syntes. Trädens grenar var bruna och nakna, på dikesrenarna fanns små guldstänk, tussilago! Glittra såg och såg på allt det vackra, tills solstrålarna försvann. Det var plötsligt kväll och kallt. Trött och tung sjönk han ner till jorden och rann sakta nerför ett grässtrå. Han rann vidare och sökte sig till en hålighet nere i jorden. Där var det varmt, mörkt och instängt tyckte Glittra. Han drömde om solstrålarna och glitterleken. Skulle det alltid vara så här mörkt? Han längtade efter ljuset. Skulle jorden bli ljus inuti nån gång? Han drömde vidare.
Tidigt en morgon, jag tror att det var i början av påsken, så kom en ny vattendroppe rinnande ner längs en trädrot. Hon berättade om månen som lyste på vårhimlen. Hon sa att något nytt och stort skulle hända. Vadå?
Det var mycket tyst och stilla inne i jorden hela dagen. Kusligt tyst, tyckte Glittra
Han darrade av ängslan. Men var det bara han som darrade? Nej, det var alla små vatten-droppar i jorden, alla stenar, trädens rötter, ja hela jordens inre som darrade. Sakta förvandlades darrandet till en sång, som steg upp ur jordens mitt.
Sången var mäktig, som en storm, som havets starkaste vågor, den lät så här:
" Nu tränger solen in i mig,
jag är moder Jord.
Allting föds på nytt idag,
moder Jord, det är jag."
Glittra fylldes av glädje och ville strax berätta för solstrålarna om jordens sång. Han pressade ihop sig och letade sig uppåt, längs trädets rötter. Han kom till en liten öppning,
ja, till en källa! Då trängde solens strålar fram mellan trädets grenar och lyste rakt ner på Glittra och omfamnade honom! Nu var hans väntan över. Det var påsksöndag och hela hans lilla genomskinliga kropp lyste och glittrade ikapp med solstrålarna.
När vi lyssnar noga till källan hörs ett porlande, en sång. Det är Glittra och hans stora vattendroppsfamilj som berättar om jorden och om påsksolen som gör allting nytt.
De vet det först av alla!
"Solens ljus, solens ljus gör natt till dag,
solens ljus, solens ljus lyser varje dag.
Kära sol, värm upp mitt sinn.
Kära sol, kära sol, lys i mitt hjärta in!"
Katharina Karlsson
Inte vårt problem Berättelse från Burma/Thailand.
Kungen satt med sin rådgivare och åt rispuffar med honung på. Medan de åt lutade de sig ut genom palatsets fönster och såg ner på gatan nedanför. De talade om det ena och det andra. Kungen märkte inte att han lät en droppe honung falla ner på fönsterblecket.
- O Herre, låt mig torka upp den, sa rådgivaren.
- Det behövs inte, det är inte vårt problem, sa kungen, tjänarna gör rent sen.
Medan de två fortsatte att äta, började honungsdroppen långsamt rinna ner från fönsterblecket, och landade med ett plopp på gatan nedanför. Strax kom en fluga och satte sig på honungsdroppen och började äta. Då sprang en ödla fram från sitt bo under stengrunden och sträckte ut sin långa tunga och svalde flugan. Men en katt såg ödlan, tog ett skutt emot den. Plötsligt rusade en hund dit och attackerade katten.
-Herre, det verkar som om en hund och en katt slåss därnere,ska vi skicka någon som stoppar dem?
- Det behövs inte, sa kungen, det är inte vårt problem! De två fortsatte att mumsa honung och rispuffar.
Nu kom kattens ägare till platsen och började slå hunden. Och hundägaren gav sig på katten. Snart slogs de med varann.
- Herre, det är två personer som slåss nere på gatan. Ska vi inte skicka någon för att avbryta slagsmålet?
- Det behövs inte, det är inte vårt problem.
Kattägarens vänner samlades och hejade på honom. Hundägarens vänner hejade på henne. Snart utbröt fullt slagsmål. - Herre, en folkmassa slåss på gatan, kanske vi borde skicka efter någon som kan avbryta det hela ? Kungen var alltför slö för att ens titta upp. Ni kan gissa vad han sa: - Det behövs inte, det är inte vårt problem. Nu kom soldater till platsen. Först försökte de hindra slagsmålet. Men sen tog de parti, antingen för kattägaren eller hundägaren, de gav sig in i den vilda kampen. Nu när soldaterna var inblandade, exploderade kampen i inbördeskrig. Hus brändes ner. Människor tog skada. Och man satte eld på palatset, som brann ner till grunden. Kungen och hans rådgivare stod där i askan, och undersökte ruinerna.
- Kanske, sa Kungen, hade jag fel, kanske honungsdroppen var vårt problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar