Vattendroppen Glittra
en påskberättelse av Katharina Karlsson
Det finns en vattendroppe som heter Glittra. Liten och genomskinlig är han.
Med hela sin stora vattendroppsfamilj har han gjort en lång resa.
Ända fram till påsk! Vadå för en resa undrar du kanske?
Det skall jag berätta, om Glittras stora äventyr. Ja, så här gick det till:
Under den långa vintern satt Glittra fast i ett kallt isblock långt upp i norr. Det var en tråkig och svår tid, han tyckte ju om att röra på sig, flyta runt och och möta andra droppar. Men det gick inte där i isen, inte alls! Länge, länge fick lille Glittra sitta alldeles still. Han höll på att bli alldeles grumlig av allt väntande!
En dag började solen värma och smälta isblocket. Glittra lossnade, fick äntligen röra på sig och följde med sin stora vattendroppsfamilj ut i havets strömmar. De var ungefär triljoner, triljoner stycken.. Oj vilken fart det blev, så roligt de hade. Solens strålar värmde mer och mer. Glittra glittrade och gled i ljuset. Solstrålarna lockade och sjöng:
" Vi är solens armar och händer,
följ med oss och var i ljuset!"
Men hur skulle en liten vattendroppe ta sig ditupp tror du?
Glittra tog mod till sig, han gjorde sig väldigt liten och lätt. Solstrålarna lyfte honom högt upp i luften. Han blev yr av stolthet och lite rädd också. Andra droppar följde med. En lätt vindpust föste ihop dem till ett litet moln. De for över havet och in mot land. Skogar och ängar låg nedanför, en svag grönska syntes. Trädens grenar var bruna och nakna, på dikesrenarna fanns små guldstänk, tussilago! Glittra såg och såg på allt det vackra, tills solstrålarna försvann. Det var plötsligt kväll och kallt. Trött och tung sjönk han ner till jorden och rann sakta nerför ett grässtrå. Han rann vidare och sökte sig till en hålighet nere i jorden. Där var det varmt, mörkt och instängt tyckte Glittra. Han drömde om solstrålarna och glitterleken. Skulle det alltid vara så här mörkt? Han längtade efter ljuset. Skulle jorden bli ljus inuti nån gång? Han drömde vidare.
Tidigt en morgon, jag tror att det var i början av påsken, så kom en ny vattendroppe rinnande ner längs en trädrot. Hon berättade om månen som lyste på vårhimlen. Hon sa att något nytt och stort skulle hända. Vadå?
Det var mycket tyst och stilla inne i jorden hela dagen. Kusligt tyst, tyckte Glittra
Han darrade av ängslan. Men var det bara han som darrade? Nej, det var alla små vatten-droppar i jorden, alla stenar, trädens rötter, ja hela jordens inre som darrade. Sakta förvandlades darrandet till en sång, som steg upp ur jordens mitt.
Sången var mäktig, som en storm, som havets starkaste vågor, den lät så här:
" Nu tränger solen in i mig,
jag är moder Jord.
Allting föds på nytt idag,
moder Jord, det är jag."
Glittra fylldes av glädje och ville strax berätta för solstrålarna om jordens sång. Han pressade ihop sig och letade sig uppåt, längs trädets rötter. Han kom till en liten öppning,
ja, till en källa! Då trängde solens strålar fram mellan trädets grenar och lyste rakt ner på Glittra och omfamnade honom! Nu var hans väntan över. Det var påsksöndag och hela hans lilla genomskinliga kropp lyste och glittrade ikapp med solstrålarna.
När vi lyssnar noga till källan hörs ett porlande, en sång. Det är Glittra och hans stora vattendroppsfamilj som berättar om jorden och om påsksolen som gör allting nytt.
De vet det först av alla!
"Solens ljus, solens ljus gör natt till dag,
solens ljus, solens ljus lyser varje dag.
Kära sol, värm upp mitt sinn.
Kära sol, kära sol, lys i mitt hjärta in!"
Katharina Karlsson
